Polpop

Igår i Göteborg väntade jag på taxi i kö med Ingvar Carlsson. Den gången utan pingisracket och träningsoverall. På vägen hörde jag på partiledardebatten och kom på mig att tycka att det var en uddlös och blek historia. Retoriken kändes tunn och de billiga anklagelserna var debattens näring. Inte mycket underfundighet. Tja. kanske Peter Ericsson som tyckte att man behövde vädra ut regeringkansliet efter valet då han tyckte att Reinfeldt blivit alltmer lik sin pompöse företrädare.. Men inte ens det var någon riktig pärla.
Var på vippen att säga till Carlsson att jag saknade honom i debatten. Även om han inte var den stora folktalaren så var han mer begåvade och bättre talare än det gäng som talade igår. Det kanske blir en sån diskussion när det till allra största del består av människor som har jobbat politiskt på heltid i mer eller mindre hela sitt liv. Mona och Fredrik, Göran och Maud, Peter och Maria, Lars och ...och.. Jan (jag var tvungen att Googla på Folkpartiet för att komma ihåg vad han hette) alla verkar vara mer eller mindre livstidstränade av sin stab för att tala mer eller mindre stereotypt.
Då var Ingvar från Borås mer levande jag kanske till och med Carl Bildt (vad gör han nuförtiden..? syns inte så mycket men nån sa att han visst var utrikesminister..i vilket land?) Men den jag egentligen saknade var Olof Palme. Någon som levde politken och inte var taktiker och strateg.
Men jag sa inte nåt åt Ingvar. Han ville släppa före mig i kön men jag sa att han naturligtvis skulle gå före. Age before beauty kunde jag mumla för mig själv...