Polpop

Neil Young var en av de första artisterna som jag hade som LP skiva att spela på den skruttiga Garrad skivspelaren i pojkrummet som fortfarande var barnkammare. (Ingen brydde sig om att lillebror hade kommit i tonåren.) Nu närmare fyrtio år senare så ger mr Young ut en ny skiva som låter nytt fast det är samma sätt som tidigare. Kanske är det ett tecken på genuinitet eller är det genilaitet? Bryr mig inte om vad det heter, men bra är det.