Polpop

Kolla mitt klipp som är en blandning av Tarkovskij och von Trier. Avskalat enkelt och en enda lång tagning på  strandmalen. Svanarna åp slutet är en djup metafor och den avslutande visslingen får ni fundera själva på vad den kan innebära.

En av alla döttrar håller på att skriva ett skolarbete om hur en festival på en gymnasieskola uppstått. Plötsligt blir man själv en som säger: - Så här var det på 1900 talet förstår du. Några entusiaster startade en festival som utgick ifrån en dags namnsdag och så blev det Hilmafestivalen. Det hela gick väl ut på att några mer eller mindre excentriska lunatics skrapade ihop lite instrument och spelade och sjöng. Och sen får man tillägga - Men det var efter min tid! Men du kan kontakta en som jag känner lite grann från den tiden.

Google löser alla problem så med några klick hittar jag namnet och en e postadress på ett universitet med lång historia på en vidsträckt slätt i Uppland. Då svarar karln både mig och dottern med några fräcka klipp från en inscannad Skara tidning från 1981.

Hmm..nu lyckas jag inte få till bilden kommer kanske när jag uppdaterar sidan
.
Men visst det är bara att erkänna att det är dags att skriva ner ungdomens historia som skrevs när det fortfarande fanns en föräldrageneration att utmana och inget internet två kanaler på tv, vinylspelare och kassettband, korvkiosker och raggare, proggmusik och punkmusik, dansband med förskräckliga kavajer och Ulf Elfving som pratade med barnen i "Upp till tretton". Vilken förfärlig tid det var!


Men jag hittade en bild på Ulf Elfving i alla fall

Spenderade gårdagskvällen i Götet med att lyssna på Rosanne Cash på Trägårn i Göteborg. Det var verkligen riktigt bra! Fantastiskt självklar röst och inställning till att stå på scen. Och med John Leventhal på gitarr så blev det stundtals magiskt. Till och med riktigt ösigt. Det är klart att mycket var från The List men de Rosannes egna låtar var också starka som Black Cadillac som var närmast rockig på två akustiska gitarrer. Det är så kul att få vara på konsert med en artist som inte ägnar sig åt manér eller visar sig inte klara live det man gör på skiva. Det finns inte så många kvar längre. Det blev speciellt tydligt då svenska Cookies and Beans var förband. Tre svenska tjejer som visst sjöng bra och en av damerna var riktigt bra gitarrist men det var inte levt. Det kändes mer som några som gärna ville, hade röster och kunde spela men inget att säga. Rosanne Cash kändes aldrig spelad eller tunn. Det var på riktigt. Mitt lilla filmklipp på extranumret kan kanske ge en lite fingervisning om vad som utspelades.

Nu har bloggen gått in i Hundträsket igen! Har varit hundvakt i helgen och lillasyster Hera har underhållit storasyster Hexxa och tillsammans så sjunger de och brottas på ett underhållande sätt.

En dag som denna känner jag för Tarkovskij. Bilderna är så ödsligt storartade! Och om man lägger på Arvo Pärts musik så blir det en djup tavla.

Så här blir man promotad av sin dotter när man ska DJ:a på klubb. Det var nog ingen som kunde identifiera DJ:en som vände vinylerna med den här figuren.  Men kommentaren var att det såg mer ut som Bosse bildoktorn.
Vi körde varannan låt som en slags battle. Men berömmet för bra musik fick dottern när jag hade valt låt!
Men nu får det dröja ett tag till nästa Dj bås.
Nästa framträdande får bli med lajv musik..om man hittar nåt band att spela med...