50
Så.
Halvtid.
"- Välkommen över till döhalvan!" sa en kamrat i ett mejl och det är väl bara att tacka och ta emot.
Men i ärlighetens namn, sån skillnad är det inte.
Man är den man är och även om mycket förändras så nog tusan så är det samma typ som finns kvar där inne. Yttersidan är inte som den var och kommer inte att vara så heller men egentligen; hur kul vore det om det var tvärtom. Man kände inte igen sig själv som person eftersom det förändrades hela tiden medan kroppen var oföränderlig.
Kom att tänka på filmen om Benjamin Buttons Otroliga Liv som liksom vänder på åldrandet. Ger en tankeställare.
Men jag kommer inte heler nu börja försöka att anpassa mig till min ålder. Inte bära slips, inte vara med i Rotary (fast det skulle nog aldrig någon tänka sig att få med mig i) inte sluta lyssna på rock n roll, inte engagera mig i äldreomsorgen eller börja säga att det var bättre för. För det var inte bättre förr. Förr lämnar dig bara med dammiga minnen som tråkar ut dig om igen.
Keep on rocking får jag väl utbrista som en av de sista i generationen född under rockn rollens födelse decenium the fifties.
Gillar din gitarr, även om jag är - var - en telecasterman, myself.
Nä, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.
Oj, en ny besökare som hittat till min sida! Jo, den gitarren är min pärla. Sonen kör Telecastern. Jag använder också en Stratta ibland. Det kanske är dags att ha en jamsession på Bjärehalvön nästa sommar!
Det var en pissgul -67:a, en av de sista handgjorda. En ärrad åkarkamp. Hade också en Les Paul Junior -58:a i svartgul sunburst. Jag skriver "var" och "hade" för jag sålde dem för femton år sedan. Just for the record: Jag ångrar det inte. Jag är egentligen inte nån gitarrist. Men som sagt, gillar din Gretsch.
Vi ses på byn.
Oj, det där sved ordentligt. En pissgul -67:a och En Les Paul Junior -58 ! Den enda gitarr som jag faktiskt riktigt gärna skulle vilja ha! Vad säger man ; Respect! (eller vad det heter nuförtiden) Och man kan inte vara en dålig gitarrist med sådana gitarrer. Visst kan man spela som en kratta men med såna saker är man ALDRIG en dålig gitarrist! Även om man sålt dom!
Det var vänliga ord. Och visst har du rätt: man spelar bättre på bra grejor än på dåliga. Jag vill tillägga att min son ännu inte förlåtit mig för att jag sålde Junioren - han tyckte den bara var för vacker.
Jag var delägare i en gammal Rickenbacker-sexa med lagad hals ett tag också. Man har mycket på sitt samvete. Jag har dock - trots mitt sociala och kulturella arv, eller kanske tack vare det - aldrig (med John Hiatts ord) slått sönder "a perfectly good guitar".
Nabon
PS. Det är en gammal kompis som äger Telen numera, så den finns ju fortfarande i familjen, så att säga...
Nej, säg inte Rickenbacker också...too much..jag vill nog inte höra om förstärkarna heller..
Min bröt ihop i Lördags. En HiWatt top från 70 tal...
Men de var skönt att höra att Telecastern finns i närheten.
