Polpop

Igår var det nostalgisk kväll eller snarare heldag med 60 tal som gemensam nämnare på ett hotell mitt ute på Varaslätten. En mer eller mindre märklig upplevelse. Ett återupprepande av tio i topp känslan med mentometer knappar som skulle tryckas på och 10 tio i topp ettor från 60-70 som skulle spelas av två lokala band.
Själv fanns jag med som gitarrist i ett av banden som skulle spela låtarna. Kersti Adams Ray var programledare som var väldigt trevlig och riktigt duktig på att berätta bakgrunder och historier från 60 talets popscen.
Så långt var allt ok. Men man märker att tiden har gått. Medelåldern var, av naturliga skäl, rätt hög och det är bara att inse att de som jag tyckte såg ut som äldre i själva verket var till stor del mina jämnåriga. Men måste man bli så tantig och gubbig till sättet bara för att man är medelålders? Vill aldrig bli sån.
Om rock n roll var farligt på 50  och 60 talet så var det absolut inget farligt som kom fram igår. Även om jag gjorde mitt bästa för att spela "farligt" på gitarren.
Det var ju lite märkligt att prata med Tommy Blom som var med i Sveriges "farligaste" pop band och säga att den första låt jag lärde mig på gitarr var Sleep Little Girl och han svarade; - Jag förväntar mig att få något slags kuturpris för den låten har lärt väldigt många att spela gitarr.
Sist på kvällen spelade Idolerna som var Lennart Grahn från Shanes, Tommy Blom från Tages och Svenne Hedlund från Hep Stars och även Janne Frisk också Hep Stars. Trevliga duktiga gubbar som varit ute och spelat i närmare ett halvsekel men inte var det farligt mycket rock n roll. Denna tunna linan mellan nostalgi och det rent patetiska överträddes mer än en gång men jag vet inte om det var mest i publiken eller på scenen som gränsen passerades. Troligen på båda sidor.
I alla fall stod det klart för mig att  60 tal liksom sjuttiotal (som jag kanske har mer koll på utifrån att jag var tonåring då) har olika sidor. Abba är ju inte sjuttiotal för mig, det är mer Frank Zappa och politisk svensk proggmusik. Så var säkert 60 tal också. Hep Stars var ju jättestora i Sverige men det är ju väldigt  långt ifrån Dylan, långt ifrån motown, inte i närheten av Buffalo Springfield och The Byrds.